Just nu har jag "tagit över" Ung cancers instagram där jag skriver om mina tankar och om hur mitt liv ser ut nu pga cancern. För er som har instagram får ni gärna följa där och läsa om ni vill. För er som inte har instagram tänkte jag här lägga ut de bilder och text som jag hittills publicerat.

 

Jag heter Patricia Axelsson och bor i Tidaholm tillsammans med min sambo Christoffer och våra barn Tyra och Ossian. Sedan 2006 har jag arbetat som lärare i förskoleklass på en liten skola här utanför stan. Jag fick min diagnos livmoderhalscancer januari 2012. Sedan dess har mitt liv ändrats en hel del. Men mycket till det positiva. Sedan ca 2 år tillbaka är jag tumörfri och jag håller tummarna för att jag 2017 kommer att bli friskförklarad. Denna vecka kommer jag att berätta lite om min vardag och hur cancern har påverkat mitt liv. Vad jag har för tankar och funderingar nu lite i efterhand…

 

Första gången jag tog cellprover,  när jag var 23 tror jag, hade jag cellförändringar. Sedan dess har jag gjort tre operationer sk. Slyngoperationer där de tagit bort bitar av min livmoderhals. I januari 2012 gjordes den sista av dessa tre operationer och vid den operationen upptäcktes något mer, tumörer, och jag fick diagnosen livmoderhalscancer. Två veckor senare, på alla hjärtans dag, opererades jag och de tog bort livmodern samt vävnad runt omkring. Eftersom jag gått så ofta på cellprovskontroller upptäcktes cancern tidigt vilket gjorde att det fanns väldigt bra förutsättningar att allt skulle gå bra. Så en liten pekpinne till alla, kontrollera er ofta och noga! Gå på kontroller!

 

I höstas började jag att jobba igen efter en tids sjukskrivning. Har dessutom börjat på ett nytt jobb. Så jag kände mig som ett litet barn som skulle gå till skolan för första gången. Väldigt pirrig och lycklig! När jag fick min diagnos hade jag ett vikariat på en skola och det kändes tufft att vara sjukskriven. Så jag gick tillbaka till jobbet så fort jag kunde efter operationen och kämpade på. Det var dessutom ett sätt för mig att ”blockera alla känslor”. I våras tog det dock tvärstopp och jag klarade inte av en enda dag… Jag var tvungen att ta tag i mina känslor och ta hand om mig själv. Jag har haft många hjärnspöken under dessa två år… ”Skulle någon arbetsgivare satsa på mig om jag var sjukskriven mycket? Skulle jag få en tillsvidareanställning om de visste att jag hade cancer och kanske ändå bara ska dö?”  I dag är jag varken död eller arbetslös. Jag har nu fått ett nytt jobb, en tillsvidaretjänst! Med en chef som dessutom vill satsa på mig och vidareutbilda mig! Behöver jag säga igen att jag är lycklig?!

 

Tidigare i höstas var jag i kontakt med en läkare och jag fick då komma in akut på kontroll. I februari var jag på sjukhuset för att kolla upp min sköldkörtel då de misstänkte att jag hade struma. Jag har dock inte svarat på medicineringen för det, så prover behöver tas för att utreda vad det är. De konstaterade då att provtagningen skulle ske under övervakning med röntgen ifall det var något som var galet och så att de skulle kunna sticka rätt. I förra veckan hade jag fortfarande inte fått göra denna undersökning och då jag nu har väldiga besvär för min hals har blivit väldigt knölig och jag har svårt att andas så ringde jag in och frågade om det var lång väntetid. Jag berättade även om hur det känns just nu och efter att läkaren ringt runt och ringt tillbaka tre gånger så fick jag en akuttid i dag för ultraljud. Hörde på läkaren att de villa undersöka om det är det som jag oroar mig för… Nya tumörer… ”Det kan mycket väl vara godartade cystor” var vad hon sa… Vad kan det annars vara då??? Bara avvakta och se hur denna dagen går…

 

När jag fick möjligheten att göra en instagramtakeover för ung cancer tvekade jag inte en sekund. Jag tycker det är jätteviktigt att ordet cancer slutar bli så laddat så att folk backar bara de hör ordet. Jag hatar själv både cancern och ordet cancer. Men det är inget fult! Ibland har jag känt som om man bär på pesten när folk får reda på att man är sjuk i cancer. Folk backar och säger typ bara ”oj” och försöker sedan avbryta för att snabbt gå därifrån. Troligtvis för rädsla för ordet, rädsla för att säga fel saker till den som är sjuk och troligtvis pga okunskap om sjukdomen. Därför vill jag ta alla chanser som finns för att uppmärksamma denna sjukdom och om hur jag tänker och tycker om den. Samtidigt vill jag passa på att få fram att det inte är farligt att prata med en sjuk om cancer. Det är ganska skönt med någon som bryr sig och verkligen frågar. Om du blir osäker och rädd för att säga fel, backa inte! Ta inte avstånd! Fortsätt att prata om sånt ni pratat om innan sjukdomen. Cancern är bara en liten del. Det ”vanliga livet” finns där också! Med all sannolikhet finns det många som tycker tvärtom men kanske också att det finns någon som känner igen sig i mina tankar.

 

I många olika forum diskuteras ungas tid på sjukhuset. Om hur sjukhusen är anpassade efter unga med cancer… Det sjukhuset jag låg på under min sjukhustid, som då hette KSS, var ingen dröm direkt. På den avdelningen jag låg var det nästan bara äldre människor och jag. De gemensamma utrymmena undvek jag gärna. Där hörde man hela tiden någon prata om hur deras cancer börjat någonstans för att sedan komma tillbaka igen… Inget man ville höra som 29 åring och just förhoppningsvis blivit av med tumörerna. Att denna avdelning dessutom låg vägg i vägg med BB gjorde inte saken bättre. Jag hade just opererat bort min livmoder och möjligheten att bli gravid igen fanns inte. 24 timmar om dygnet hörde man små söta nyfödda bebisar som skrek. Vi delade dessutom besöksrum… Jag tog emot mina besök på rummet istället…

 

Man säger att i nöden prövas vännen… Det stämmer verkligen. När jag blev sjuk märkte jag ganska fort vilka som stod kvar vid min sida även om det var en tuff tid. Vissa tog t.o.m ett extra steg fram men många backade. Det mest märkliga var nog att vissa sökte en väldig sympati på sociala medier då de ”mådde sååå dåligt då deras vän fått cancer” men de hörde inte av sig till mig… Kanske av samma anledningar som jag nämnt innan med osäkerhet etc, men det kändes väldigt märkligt… Som jag nämnt innan! Du behöver inte vara rädd för att säga fel. Säg/fråga vad du tänker på. Det värsta som kan hända är att personen ifråga svarar att den inte orkar just nu. I dag har jag ett fåtal riktiga vänner kvar. Men jag har även lärt känna
nya vänner tack vare cancern… Tack vare Ung cancers medlemsträffar! Vänner som
jag tycker oerhört mycket om! Puss på er!!!