När jag fick min diagnos var jag inte sjukskriven en enda dag mer än läkaren sa att jag var tvungen till… Jag jobbade heltid och började dessutom plugga heltid. Allt för att hålla igång 24 timmar om dygnet och slippa känna. Detta gick jättebra då. Men tillslut gick det inte mer. Alla känslor bubblade upp, humöret gick ut över familjen och tillslut orkade jag inte med vardagen. Jag fick panikattacker, grät hela tiden och kunde inte sova. Tillslut var jag tvungen att erkänna att jag faktiskt känner något och att jag behöver tillåta mig själv att känna. Jag sökte motvilligt hjälp men insåg ganska snart att det var helt rätt att ta tag i allt. Jag blev sjukskriven och jag bestämde mig då för att ta tillvara på den möjligheten att få ta hand om mig själv och mina känslor.

När jag blev sjuk var våra barn 2 och 4½ år. Vi sa aldrig ordet cancer till dem då det är så svårt att förklara ändå. Vi berättade att jag hade fått sjukbassilusker i magen som doktorn skulle operera bort. Det är svårt hur man ska berätta för så små barn men det var de vi tyckte blev bäst. Våra barn har varit den bästa medicinen jag haft under hela den här tiden och det är dem fortfarande! Hur jobbigt allt än är så kan man inte låta bli att bara må bra i deras närhet!

Jag har fått en smått galen idé… På min bucketlist har jag skrivit att jag ska besöka alla IKEA-varuhus i hela Sverige. Jag bara älskar IKEA och samtidigt får man åka runt och se sig om i vårt mysiga land. I förra veckan var jag och sambon på en roadtrip i Sverige och besökte IKEA både i Gävle och Sundsvall. Nu är det bara två IKEA varuhus kvar, Kalmar och Haparanda, sedan har jag varit på alla. Kalmar blir nästa sommar då vi ska ditåt. Men Haparanda det vet e fasen hur jag ska lösa det ;)

När jag blev sjuk höll jag precis på att gå isär med mina barns pappa. Tanken på om någon skulle vilja bli tillsammans med mig var ganska oundviklig.  ”Cancersjuk steril tjej med två barn söker någon som inte vill ha biologiska barn men som ändå älskar barn” typ… Barn var bland det första jag tog upp med min sambo när vi började att datea. Jag har haft och har stundtals fortfarande väldiga skuldkänslor för att jag tagit ifrån honom möjligheten att få biologiska barn. Samtidigt är det inte bara han jag haft skuldkänslor inför utan även mot mina svärföräldrar… Jag har ju fråntagit dem möjligheten till biologiska barnbarn från min sambo. Som tur var är det världens bästa människor som kommit in i mitt liv och de har tagit sig an både mig och barnen som om vi var deras på riktigt. Och här hemma har vi skaffat oss fyra små sköldpaddsbebisar istället.

Första frågorna när jag fick min diagnos var ”Kommer jag tappa håret? Kommer jag att dö?”  Jag hade redan tappat allt mitt hår 5 år tidigare, då pga stress och hormonförändringar. Ville verkligen inte göra det nu igen. Jag slapp cellgifterna och fick då också behålla mitt hår! Det var väldigt skönt! Jag kunde gå ut i grannkommunerna utan att någon visste något och bara vara mig själv. Utan att hela tiden bli påmind om det. Här hemma i våran lilla stad visste alla nästan innan jag själv visste… 

Alla har väl någon gång funderat på vad man vill göra i livet innan man dör. När jag blev sjuk skrev jag en bucketlist och liksom bestämde mig för att ta tag i den på riktigt! Har prickat av en hel del men ännu återstår många! Häromdagen gick några av mina absolut största drömmar i uppfyllelse. Jag fick träffa Dregen och se Foppa spela hockey i Ö-vik! Vilken jäkla dag det var! Jag passade även på att ge Dregen ett Fuckcancer-armband!

Se en NHL-match

Besöka alla Sveriges IKEA-varuhus (Har bara Kalmar och Haparanda kvar)

Se Alice Cooper Live

Va involverad i Mello

Träffa Dregen

Träffa Peter Forsberg (Eller de räknas inte, har bara sett honom spela. Inte träffat, så TRÄFFA Peter Forsberg är egentligen kvar på listan)

Kolla på Hockey i Fjällräven-center

Se Mello Live

Åka till Island och ta en familjetur på islandshästar

Besöka Auschwitz