Min bästa vän är helt klart Fredrik. Han är den underbarasye som finns och vi delar allt! I ett "gammalt" inlägg skrev jag just om vänner och skrev då så här:

Mellan år 1-9 hade jag en vän som inte går att beskriva med ord. Det var alltid vi två! Supermysigt! Men vi har nu växt upp och lever två helt olika liv. När jag började gymnasiet fick man nya vänner men även den värsta perioden i mitt liv började då tror jag. Men kunde man med att erkänna det? Ne, tuff och stark skulle man vara! Många vänner försvann under och efter gymnasieperioden då jag istället för att säga "hjälp, jag mår inte bra" hade massa konstiga undanflykter när man inte orkade umgås eller så försökte man komma undan på olika märkliga sätt. I perioder mådde man bättre och det kändes bra, men sen blev man "konstig" igen och jag kan förstå att folk tröttnade. Va ju nästan skitsofren (hur de nu stavas) Nu ett par (eller många) år senare när man mår bra, har familj och mys kan jag sakna de där riktiga vännerna! Många åker på semestrar eller hittar på saker ihop med andra familjer mm. Å det saknar jag. Kompisar och bekanta har jag många men inte många riktiga vänner. Jag vill också ha tacokvällar med andra familjer och sånt. Vet att egentligen är det ju upp till mig mycket och man kan bjuda hem folk. Men då backar jag ur och tänker "tänk om de inte vill komma till oss". Jag vill ha de där vännerna som man kan komma till som man är, det behöver inte vara märkvärdigt och planeras i flera veckor innan. Vänner som känner mig och accepterar mig att jag är lite knäpp :)